Besviken djurägare skrev på 2012-06-27

Vill du ge din häst ett värdigt slut?

Vill du ge din häst ett värdigt slut? Jag trodde att jag anlitade proffs när jag tog kontakt med Djurambulansen i Östergötland. Det visade sig att jag gjort ett felaktigt val när det väl var dags. Att ta bort sin älskade häst är jobbigt i sig, att tvingas genomgå en oprofessionell avlivning gör det hela än värre. Kort och gott: bryr du dig om din häst - anlita inte Djurambulansen i Östergötland den dagen den måste tas bort. Djurambulansen i Östergötland visade nämligen ingen som helst empati, känsla eller stolthet i det yrke man valt att hänge sig åt. Här är min berättelse: Jag vill börja med att berätta varför jag valde Djurambulansen i Östergötland. För det första föll lotten på bultpistol efter rekommendation från vår veterinär. Djurambulansen i Östergötland kom in i bilden när jag genomsökte nätet efter alternativa företag. Innan jag bokade tid läste jag igenom deras hemsida, jag kom även att maila och tala i telefon med dem. I mångt och mycket fick jag stort förtroende av den information jag fick tillgång till. Bland annat skriver de på hemsidan att de har en gedigen erfarenhet av hästar. På startsidan står det klart och tydligt att man ger djuret ett lugnt och värdigt slut. Som ägare ska man i lugn och ro få säga adjö till sin häst. Som djurägare har man också valet att inte vara med, hästvan medhjälpare är alltid med. Det som betydde mycket för mig var också det faktum att Djurambulansen i Östergötland bara tog en, max två, hästar per resa. Hemsidan och kontakten innan avlivningstillfället var dock en överdriven försköning av verkligheten. Det vi fick uppleva var allt annat än seriöst och proffsigt. Att man verkligen var mån om och visade hänsyn till både häst och ägare ter sig idag som ett hån. Dagen jag sent ska glömma började med att jag tog hem hästarna från beteshagen för att borsta dem och få en sista stund tillsammans med min häst. Av erfarenhet vet jag att hon blir mindre stressad av att gå från sina hästkompisar än att bli lämnad av dem. Jag får en del samtal från Djurambulansen i Östergötland. De har svårt att hitta hem till oss min vägbeskrivning hade fört dem på villovägar. GPS var inget alternativ. Jag möter upp dem. De kommer i en vit sliten lastbil och de är minst lika slitna själv. Här börjar jag få riktigt dåliga vibbar. Jag ger dem olika alternativ på var de kan ställa bilen. Jag får höra att jag är omständlig när jag säger att vi ska ta bort hästen i sommarhagen. Hemma på vår gård var det alternativ han hade föredragit. Beteshagen var dock den plats vi utsett. De är noga med att poängtera att vi måste skynda oss, att de är sena. Stressen är märkbart påträngande, därför är jag väldigt noga med att poängtera att stress är det sista vi ska lägga in i bilden eftersom damen är väldigt känslig för stress och stressade människor, något som tar sig i uttryck i att hon blir väldigt svårhanterad. Trots att jag talade om detta för vederbörande – vid flertalet tillfällen – hade det ingen effekt på honom men däremot kom det att ha stor påverkan på min häst. Hur som haver. När vi kommer fram med hästen till sommarhagen står han redo med bultpistolen i högsta hugg. Jag måste då säga ifrån och be honom lugna ner sig, Först ska gå igenom vad som ska hända, hur det hela går till samt skriva alla kvitton och dylikt. Jag håller i hästen medan min mamma överlämnar betalningen och mottar kvittot. Ett kvitto som i övrigt bidrar till att hela verksamheten känns än mindre professionell. Han tar inte ens en titt i passet. Min mamma ställer frågor om vad som hända skall. Hennes frågor snäser han åt. Ingen förståelse över att situationen i sig är jobbig. Min häst dansar runt och visar klart och tydligt att hon inte gillar dessa män. Deras stressade sätt har gjort henne stressad. Mannen som ska hålla henne har svårt att utföra sin uppgift. Jag ser inget annat val än att jag ska ta henne. Om hon ska kunna bli lugn så måste jag se till att vara den som lugnar ner henne. Jag hinner säga några ord, ge henne några äppelbitar samt tvinga bödeln att backa, eftersom hästen inte är lugn nog än. Jag får dock ingen ärlig chans att lugna ner henne ordentligt innan han sätter bultpistolen i pannan på henne. Jag blir knuffad bakåt av den andra mannen som kastar sig över hästen och skär upp ett snitt i halsen (detta var jag medveten om skulle ske). Det hela kändes väldigt lekmannamässigt. Tack och lov fick jag en stund bredvid min älskade häst. Jag höll om henne tills hennes kropp var kall. Någonstans i periferin hör jag gruffande och gnällande. De säger att det är dags att köra ner rampen. Jag fick alltså inte säga hejdå i min egen takt. Tillslut orkade jag inte mer av deras sätt. Istället tog jag min mamma i handen och lät tårarna falla på vägen till huset. Jag har hört att en avlivning oftast är svårast för ägaren. Men i det här fallet var det oerhört svårt för min häst. Ett värdigt slut fick hon tyvärr inte och vi fick inte säga hejdå i vår takt. Djurambulansen i Östergötland gav oss sorg i sorgen. Därför vill jag dela med mig av detta till alla där ute som också måste ta bort sin älskade vän och vill veta vem man kan, eller vem man inte bör, anlita. Så, kort och gott: bryr du dig om din häst - anlita inte Djurambulansen i Östergötland den dagen den måste tas bort. Jag vill inte att någon ska känna samma skuld och ångest som jag. Att ta bort sin vän får en att må dåligt nog. Jag hoppas att sociala medier och den transparensen som internet erbjuder kan vara ett sätt att göra de trotjänaravlivningarna bättre för alla berörda parter. Det är tufft – men vi måste dela med oss för varandras skull.